Sitter på bussen på väg hem till Borås nu. Himla tokigt, jag kom igår kväll, går i skolan en dag och åker sedan hem den kvällen. Så himla trist. Resten av bibellinjen kom ju hem från en vecka i Israel natten till onsdag, så jag vill ju vara med dem hela helgen. Men har man saker och göra, så har man. På fredag förmiddag har jag tid hos ortopeden för att köpa nya skor och på lördag ska jag på träff för alla ansvarsgrupper i kyrkan. Har som uppgift att demonstrera ett presentationsprogram till projektorn uppe i kyrksalen som vi ska köpa in. EasyWorship handlar det om, om någon skulle vara intresserad.
Jo förresten, vi har en rätt bussig Gud att göra med. Låt mig berätta vad som hände mig ikväll…
Vi hade andakt tidigare ikväll i kapellet på skolan. Jag spelade, vi sjöng och bad och hade det riktigt gott. Det behöver inte vara krångligare än så för att få lite tid åt Gud. :)
Efter andakten gick jag och några kompisar upp på mitt rum och såg på Johan Glans – World Tour of Skåne, innan jag skulle åka. Min buss gick 20:55, filmen slutade 20:21. Det tar ca 20 minuter att gå ner till stationen om man går snabbt, och jag hade inte packat. Snacka om stress! Hatar att stressa, ändå försätter jag mig i sådana situationer hela tiden.
Jag kom ut ur byggnaden 20:29 och småspringer första biten. Inte kul med en skittung ryggsäck. Stannade vid bushållplatsen en bit ner för att se om det kom någon buss jag kunde ta. 20:44 gick nästa. Antagligen skulle jag hinna med rätt goda marginaler, men var rädd att ta det osäkra före det säkra. Tänk om den var försenad?
Jag står och dividerar ett par sekunder med mig själv och beslutar mig för att fortsätta gå. När jag kommer till nästa hållplats stannar jag till och kollar på tidtabellen. ”Äsch, jag orkar inte stressa sönder och svetta ner hela bussen när jag kommer fram. Så sen kan den ju inte vara, så här sent på kvällen.”
Efter ett par minuter när jag hunnit hämta andan och köpt sms-biljett ser jag en buss komma runt krönet. 20:39? Vad är det för någon buss? Det gick en 20:22 och nästa 20:44. Antingen var den jättesen eller alldeles för tidig. Snart ser jag att det står ”Ej i trafik” på den. Jag har dock sett folk plockas upp av sådana bussar, så med en svag förhoppning om att han ska svänga in tar jag på mig ryggsäcken och ställer mig närmare trottoarkanten.
Och se på maken, han blinkar in! ”Tack Gud!” tänker jag med en gång och skrattar lite för mig själv för att det här är så bra.
Jag får hoppa på och möts av en busschaufför som ursäktar sig. Han var egentligen på rast, men såg att jag stod vid busshållplatsen och blinkade och svängde in instinktivt. I 30 år har han jobbat som busschaufför, så det sitter i ryggmärgen, berättade han. Han berättade att han brukade göra samma sak när han körde bil och kom på vad han hade gjort först när han hade stannat vid busshållplatsen.
Det han inte visste var att han just blivit använd av Gud. Jag sa att han minsann var ett litet sändebud, men han reagerade inte. Men glad för det är jag ändå. :)
