Detta dök upp på Facebook eftersom allt jag favoritmarkerar på Youtube automatiskt läggs upp på Facebook. Så här gick snacket:

Jag citerar Jimmy Carr från videoklippet:

”It’s not really about anything… There’s no sense in which I’m going: I’m gonna say that, because then people are gonna think different about…” meh. They’ll have a laugh and then ”what’s the next one?”

 

Vad tycker du?

• Ungdomsledarna.se - en sida jag nyligen varit med och startat tillsammans med ett gött gäng andra ungdomsledare. Vi håller nu på att fylla den med massa sköna inlägg för att bygga en idébank dit man kan vända sig för tips och idéer. Det är den främsta funktionen. Vi vill också berätta hur det är att vara ungdomsledare och lyfta det yrket till skyarna efter Equmenias devis: ”Världens viktigaste jobb”. I framtiden vill vi också att det ska bli en mötesplats för ungdomsledare från hela Sverige för att utbyta tankar och idéer och stötta varandra.
• Veckans Bibelord – ett bibelord som skickas ut en gång i veckan via SMS med en liten betraktelse. Har varit igång sedan 2007 och fick ny luft under vingarna i somras. Har nu ca 160 pers som prenumererar på den tjänsten. Gratis. Haka gärna på!

Detta betyder inte att jag slutat skriva här. Då och då kommer det komma upp ett inlägg. Om du vill kan du gå längst ner på sidan och trycka på: ”Anmäl mig!” under rubriken ‘Prenumeration via e-post’.

Ta riktigt god hand om dig nu.

Mitt inlägg om Humanisterna och Svenska Kyrkan fick enormt gensvar. Trodde aldrig det skulle generera så mycket trafik till sidan. Det har gjort att många (tunga) kommentarer postats under kort tid.

Jag har som regel att alltid svara på kommentarer jag får eftersom kontakten med läsare är det bästa med att driva en blogg. Tyvärr är det svårt att hitta tid att svara på de kommentarer som kräver längre utläggningar med en heltidsanställning som ungdomsledare och andra projekt jag driver. Vill med det här inlägget bara säga att svar kommer.

Tack för dina kommenterarer! De är oerhört värdefulla. Fortsätt så.

Problemet började när jag flyttade till Jönköping i våras och gick bibelterminen på SVF. Lärarna där måste lidit av någon slags kopieringsmaskins-fetisch. Vi fick hur mycket papper som helst; hela tiden. Jag hade med mig en tom pärm till skolan för jag antog att det skulle bli en del papper att hålla ordning på. Problemet var bara att jag inte hade någon hålslagare på rummet. Långt in på terminen såg jag att det fanns en hålslagare i kopieringsrummet, men då var min hög så stor att jag varken hade tid eller ork att ta itu med det.

Innan jag flyttade hem igen rensade jag åtminstone min mäktiga hög från papper jag inte ville spara, men när jag kom hem lade jag den bara ovanpå den lilla hög som hade börjat bildas så smått där hemma, vilket gjorde att alla andra papper som komma skulle också hamnade på den högen.

 Där är jag nu – fram till igår kväll. Då tog jag det första lilla knippet för att testa skannern. Hittade ett helt fantastiskt program för att sortera PDF-dokument och började skanna.

Och nu till det intressanta; det var helt fruktansvärt tillfredsställande. Jag tyckte det var så himla skönt att skanna in gamla fakturor, kvitton och gamla anteckningar, tagga dem och sedan slänga papperskopian. När pappersbunten var slut var jag tvungen att med våld slå ifrån mig tanken att hämta resten av pappersmassan och sitta och skanna in hela natten tills min kropp gav upp av utmattning.

Jag tror det är bibliotekariegenen som spökar. Farsan är bibliotekarie och den vridningen måste ha överförts till mig genetiskt på något vis. Jag älskar att sortera, organisera, katalogisera och planera. Du som har all din musik i en och samma mapp hade gjort på dig om du fick se filstrukturen i min musikmapp.

Vad var det? Var det skannern som ömt viskade mitt namn?
Jag kommer, CanoScan LiDE 210, jag kommer!

När förfrågan kom från Hans (pastorn) om jag kunde tänka mig bli ungdomsledare slog jag den tanken ifrån mig genast med en smärre chock. ”Hur kan någon se mig som ungdomsledare?” Det var så oerhört främmande.

Sedan dess har tanken grott i mig. Fler och fler har sagt hur kul det hade varit att ha mig som ungdomsledare i församlingen, fått uppmuntran från alla håll och kanter, men det var inte förrän våren 2010 som jag började ta den tanken på allvar. Jag fick ett profetiskt tilltal av en kille under en församlingsutvecklingskonferens (vilket fantastiskt ord). Jag berättar om det i den här videon:

(don’t worry, du kan sluta titta vid 04:15)

Och nu sitter jag här. Jag visste att jag skulle trivas, men att det skulle bli så här bra kunde jag inte tänka mig. Jag märker nämligen att jag utvecklas enormt när jag interagerar med ungdomarna och barnen, upptäcker nya sidor av mig själv som jag inte sett förut, himla sköna sådana. Det är inte förrän nu när jag ser mitt arbete med egna ögon som jag förstår att det här faktiskt var Guds tanke. Det är verkligen vad jag ska hålla på med just nu.

Det känns som att det är Sturmark som har skrivit artikeln och sen raggat upp en tillräckligt liberal präst som är villig att skriva under på det han skrev. Artikeln är klart kritisk på Svenska Kyrkan och tar upp flera exempel på präster och representanter för SvK som skrivit korkade saker om humanister. Det påpekas svagt att båda parter sagt och skrivit dumma saker om varandra, men inget exempel från Humanisterna tas upp.

Men det jag reagerar på är hur tusan ett sådant samarbete skulle kunna funka. Jag menar, Humanisterna är en organisation som tycker att religion har en plats i samhället, men ska hållas inom sovrummens väggar. Religion är något privat som du gärna få syssla med hur mycket du vill på din kammare, men håll det för dig själv.

”Religionen är en privatsak och skall inte blandas in i det offentliga samhället.” – Från Humanisternas hemsida

Det går så tvärtemot det Jesus predikade. För det första går han själv runt och predikar, gör under, får lärjungar efter sig, samlar stora folkmassor och pratar till dem om Gud och om livet. För det andra säger han så här:

”Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er” – Matt 5:41-44

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” – Matt 28:19-20

Hur ska man kunna följa det här om man bara håller sin tro för sig själv? Min erfarenhet av min egna personliga relation till Jesus är att han ger en kärlek och trygghet som flödar över, precis som när en kastrull kokar över och spiller vatten på hällen. Jag kan inte hålla det för mig själv, på grund av den kärlekens natur.

I artikeln ställs frågan: ”Så varför dra en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och de som inte gör det?”

Kan det vara så enkelt att tron på en gudomlig existens (som kristen, i det här fallet) har en sådan dramatisk inverkan på ens syn på livet, människor och världen omkring sig att det inte kan hållas för sig själv? Hela den kristna livsåskådningen bygger ju på att vi ska visa kärlek såsom Jesus visade oss kärlek i och med hans död och uppståndelse.

”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. [...] Vi älskar därför att han först älskade oss.” – 1 Joh 4:11;19

Vid första anblick är det en fin tanke de presenterar i artikeln, att samarbeta för att inte inskränka de mänskliga rättigheterna av religiösa skäl, att inte inblanda religion i politik eller utbildning. Det håller jag med om. Men Humanisterna driver en agenda som är oförenlig med Jesus värderingar, vilket borde vara synonymt med Svenska Kyrkans värderingar.

Tyvärr är inte det synonymt och därför är en sådan här debattartikel möjlig.

Besök gärna Per Westbergs blogg som skriver bra om samma artikel.

Tycker det är en himla fräck idé. Ännu fräckare är det att komikern Mackan Andersson är idékläckaren till det här projektet. Redan är de ett tiotal personer som bidragit till projektet, bland annat prästen David Silverkors. Förhoppningen är att fler teologer och, i Mackan Anderssons ord, ”riktigt tunga översättare” ska söka sig till projektet.

En anledning till att Mackan drog igång det här är att både Bibel 2000 och Folkbibeln är upphovsrättsskyddade och ska egentligen betalas när man citerar längre stycken. Det är egentligen himla absurt när man tänker på det.

Jag tror på ett sådant här projekt. Det kommer ta enormt lång tid att slutföra, men det är en himla bra idé. Tycker också det är fascinerande att folk verkar ha sådan respekt för Bibeln som kulturhistorisk text. Dels att Mackan Andersson inte verkar vara uttalat kristen (rätta mig om jag har fel)* och dels att Piratpartiet pushar för det här. Bra grej.

Du som teolog/pastor/präst, kika på projektet och bidra till ännu en nyansering av Ordet; eller du som känner någon med teologisk utbildning, tipsa om Fribibel.

* Mackan är kristen sedan 20 år tillbaka och studerar på Frälsningsarméns officerskola.
(Tack Mackan och Micael för tipset.)

Däremot tycker jag att en liten recap är på sin plats:

Våren

I januari flyttade jag till Jönköping för att gå bibelterminen på Södra Vätterbygdens Folkhögskola (Eller Jönköpings Kristerliga Folkhögskola som det hette en gång i tiden). Det visade sig sedan bli det bästa jag någonsin gjort. Jag lärde känna både mig själv och Gud bättre, fick otroligt fina vänner och träffade min älskade Lovisa där. Jag blir alldeles varm av glädje när jag tänker på det.

Sommaren

Åkte på equmenias riksstämma i Stockholm.

Var fritids- och lovsångsledare på ett tvåveckors-kristendomsskoleläger på Stenungsön, (mellan Stenungsund och Tjörn); oerhört värdefullt.

Emmabodafestivalen var obeskrivligt fet! Sunkigt och plaskblött – men helt [mäktiga superlativ här] akter. Blown. Away.

Jobbade som ljustekniker i Bildatältet på Frizon en vecka. Himla kul och inte lika slitigt som Frizon -09 när vi nu var två ljustekniker, men på nätterna kröp det ner till 4-5 grader. En jobbigt tidig påminnelse om höstens ankomst. Under festivalen förvånades jag över hur mycket bra småakter det finns, som inte får särskilt stor uppmärksamhet. Och tack gode Gud för att det var mer elektronisk musik än metal i Bildatältet i år.

Hösten

Den 15:e augusti åkte jag till Jönköping igen och gick en femdagarskurs som inledning på ungdomsledaråret, en linje SVF driver, vilket innebär en anställning i en församling som ungdomsledare med parallella studier. Med på den kursen var också equmenias program ”Ungdomsledarens första år” som redan anställda ungdomsledare kunde gå. Tillsammans blev vi ett himla gött gäng. Fick chans att bättre lära känna min gamle tweetbuddy @tolkemolkemoli och stifta nya bekantskaper med bl.a. @luddast, den notoriske jägaren ifrån Norr.

Jobbar alltså numera som ungdomsledare i Borås baptistförsamling, Bodakyrkan. Det är min hemförsamling och jag trivs otroligt bra. Det är en himla varm och öppen gemenskap, och blir därför så motiverad att göra allt jag kan på bästa sätt.

Ska upp tidigt imorgon för att planera vår äventyrskonfa som går av stapeln här i höst, tillsammans med två andra församlingar. Det ska bli hemskt roligt, men det kräver att man får lite sömn i huvudet.

Allt gott, människor!

”Ungkristenkille. Om att vara kristen ur en tonårings perspektiv”

Men nu när jag fyllt 20 fick det bli en helt ny catch phrase:

”Ungkristenkille. Så här kan man tänka.”

Ska försöka få till en snygg header och sedan ta tag i kategorierna. Har hur mycket kategorier som helst, och många som kan slås ihop. Men det tar vi en annan dag.

Har kollat in Stockholm Pride lite grann och såg att en av deras programpunkter handlar om polyamori. Du kan läsa mer om det genom att klicka på länken. Kortfattat är det utövandet av flera kärleksrelationer samtidigt, icke att förväxlas med öppna förhållanden. Ett öppet förhållande är en relation mellan två personer men som tillåter sexuella kontakter utanför förhållandet. Skillnaden är att polyamori gör att man kan vara tillsammans med flera personer samtidigt. Precis som polygami, utan att det handlar om äktenskap.

Googlade lite och hittade ett blogginlägg skrivet av ”Kerstin i backen”. Det handlade om öppna förhållanden och polyamori. Men det jag reagerade på var vad kommentatorn med signaturen ”Sussi” skrev:

Polyamori… Ja människor får göra som de vill, det är min åsikt. Men att rikta sig till fler med min kärlek, det låter jobbigt. [...] Jag vill som sagt inte säga vad som är rätt eller fel, vill inte agera värdemätare, men inom mig låter det gränslöst, skapar diffusa känslor. I kärlek, är det inte nog att vara uppfylld av en? *Skrattar lite för mig själv* ”vad gör hon, han, hon och den ikväll?” Det blir för min person för mycket. Detta utan att ha en önskan om att vara ett rättesnöre, för vad som är rätt eller fel.

Så här svarade jag:

”Är så trött på den här ansvarslösa, äckelliberala attityden. Så himla svenskt att vilja vara till lags hos alla att man knappt vågar ifrågasätta någonting. Om något kommer upp som du ställer dig frågande till eller rent av känner direkt motstånd till, ska du då bara sitta på händerna och se på utan att säga ett knyst?

Enligt devisen ”alla får göra vad de vill, så länge det inte skadar någon annan” så har du inget att säga till om om en nära vän eller familjemedlem till dig blev beroende av heroin och riskerade att överdosera. Det är den personens eget ansvar. Om den personen dog är det bara hans/hennes fel. Du kan inte göra något, men inte nog med det – du får inte göra något! Det hade varit att inkräkta på den personens bestämmanderätt över sitt eget liv.

Visst låter det konstigt när jag tar det exemplet? Visst motsätter sig det din instinktiva vilja att ingripa i ett sådant fall? Är inte det ett motargument mot det sättet att tänka?”

Jag går så långt att kalla det här tankesättet för egoistiskt. Det signalerar att jag minsann inte tänker ta ansvar för andra personers handlingar. Sköt du ditt så sköter jag mitt. Det paradoxala är dock att i heroin-exemplet är det vanligare att tänka så när det gäller folk som inte står en nära. Men de som betyder mycket för mig är jag beredd att göra ett undantag för, eftersom de tillför något i mitt liv. Det här är att hårdra det såklart, men jag tror inte det är så långt ifrån sanningen. Jag undantar inte mig själv från det här beteendet, men jag avskyr det.

Sitter och funderar på vilket bibelcitat jag ska ha med här och ser att jag lika gärna skulle kunna ta med hela kapitel 3-4 från Första Johannesbrevet. Hela det stycket handlar om att älska sin nästa. Men det blir för långt. ;) Ett utdrag:

”Ty detta är budskapet som ni har hört alltifrån början: att vi skall älska varandra.” – 1 Joh 3:11

”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”
- 1 Joh 3:17

”Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” – 1 Joh 3:18

”Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.” Rom 12:10

Det sista bibelordet tar jag en gång till ur parafrasen Handbok för Livet:

”Älska varandra som syskon. Låt det inte finnas någon gräns för den uppskattning och respekt ni visar varandra.”

Sannare ord har aldrig yttrats. Dessa ord får konsekvensen att vi säger ifrån när någon håller på att skada sig själv. De tar oss från ett passivt åskådande till ett aktivt engagemang för en annan människas liv, även om problemet inte berör mig direkt. De uppmanar oss att stå upp för vår sak och våga säga ifrån. De hjälper oss bidra till en bättre och vackrare värld.

De är ord jag vill leva efter.

Efter gudstjänsten drar jag iväg mot Jönköping. På cykel. 8,5 mil, 6-7 timmar. Shit, vad taggad jag är! Ska bli så himla gött! Spännande framförallt. Har aldrig kört så långt i sträck. Har varit ute på två turer på sammanlagt 9 mil på en dag, men det var med en ordentlig paus emellan. Den här gången blir det lite intensivare.

Alida, SVF:are, åker förresten från Alingsås i morgon kväll och passar då på att svänga förbi och hämta min packning som jag inte får med mig på cykeln. Vilka fantastiska vänner man har. :)

Nu måste jag komma i säng om jag ska orka upp i tid i morgon. Ska vara mötesledare under gudstjänsten igen. Det blev så, efter att han som egentligen skulle vara det blev sjuk. Förra gången var det för att ordinarie hade brutit armen. Johan Borg – vikarierande mötesledare till er tjänst. ;) Godnatt och önska mig lycka till!

Jo förresten, vi har en rätt bussig Gud att göra med. Låt mig berätta vad som hände mig ikväll…

Vi hade andakt tidigare ikväll i kapellet på skolan. Jag spelade, vi sjöng och bad och hade det riktigt gott. Det behöver inte vara krångligare än så för att få lite tid åt Gud. :)
Efter andakten gick jag och några kompisar upp på mitt rum och såg på Johan Glans – World Tour of Skåne, innan jag skulle åka. Min buss gick 20:55, filmen slutade 20:21. Det tar ca 20 minuter att gå ner till stationen om man går snabbt, och jag hade inte packat. Snacka om stress! Hatar att stressa, ändå försätter jag mig i sådana situationer hela tiden.

Jag kom ut ur byggnaden 20:29 och småspringer första biten. Inte kul med en skittung ryggsäck. Stannade vid bushållplatsen en bit ner för att se om det kom någon buss jag kunde ta. 20:44 gick nästa. Antagligen skulle jag hinna med rätt goda marginaler, men var rädd att ta det osäkra före det säkra. Tänk om den var försenad?
Jag står och dividerar ett par sekunder med mig själv och beslutar mig för att fortsätta gå. När jag kommer till nästa hållplats stannar jag till och kollar på tidtabellen. ”Äsch, jag orkar inte stressa sönder och svetta ner hela bussen när jag kommer fram. Så sen kan den ju inte vara, så här sent på kvällen.”

Efter ett par minuter när jag hunnit hämta andan och köpt sms-biljett ser jag en buss komma runt krönet. 20:39? Vad är det för någon buss? Det gick en 20:22 och nästa 20:44. Antingen var den jättesen eller alldeles för tidig. Snart ser jag att det står ”Ej i trafik” på den. Jag har dock sett folk plockas upp av sådana bussar, så med en svag förhoppning om att han ska svänga in tar jag på mig ryggsäcken och ställer mig närmare trottoarkanten.

Och se på maken, han blinkar in! ”Tack Gud!” tänker jag med en gång och skrattar lite för mig själv för att det här är så bra.

Jag får hoppa på och möts av en busschaufför som ursäktar sig. Han var egentligen på rast, men såg att jag stod vid busshållplatsen och blinkade och svängde in instinktivt. I 30 år har han jobbat som busschaufför, så det sitter i ryggmärgen, berättade han. Han berättade att han brukade göra samma sak när han körde bil och kom på vad han hade gjort först när han hade stannat vid busshållplatsen.

Det han inte visste var att han just blivit använd av Gud. Jag sa att han minsann var ett litet sändebud, men han reagerade inte. Men glad för det är jag ändå. :)

Jag kom just på hur sjukt mycket jag vill följa med. Under hela den här tiden som jag vetat om detta har jag haft någon slags emotionell distans, men nu slog det mig – jag kommer verkligen missa något. Framförallt sammanhållningen som den här resan kommer skapa.

Äsch, det blir nog en bra vecka ändå. Vi måste ju se det från den ljusa sidan, din lilla pessimist.

Jag och Mattias drog sedan upp på rummen och hämtade biblar och begav oss till Sal 22 för lektion. Vi började med att dela med oss av ett bibelord som betydde något för oss. Hade valt Ps 23:4:

”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.”

Berättade om hur starkt jag tycker det är att Gud verkligen är med en ända in i, och bortom döden. Detta insåg jag när jag såg Titanic en gång för kanske tre år sedan. Men mer om det en annan gång. :)

Hela dagen var det bara en massa information. Information om uppförande, boende, ekonomi, Jönköpings historia och bra platser att veta om i närområdet. Sist hade vi en liten rundvandring i skolan och lite utanför.

På idrotten träffade vi Helena, idrottslärarinnan, för första gången. Verkar rätt schysst! Ingen hade med sig gympakläder den här veckan. Vi visste inte ens att vi skulle ha idrott på schemat. Så vi snackade lite om vad vi ville göra under terminen. Badminton är min högsta önskan. Faktum är att det blir det nästa vecka. Woohoo!

Vid tvåtiden var det dags att få lite information om datorerna. Vi fick inloggningsuppgifter och lite annat skoj, av Erik Selin, SVF:s IT-tekniker. Han verkade vara en rätt ung kille på kanske 22-23 bast. Han började tydligen i höstas. Lite nördig, lite lite för teknisk i sitt snack kanske, men hade koll liksom. :)

Sedan var det powernapping time. Inte för min del dock, men i princip resten av klassen. Vid fyra drog jag, Mattias och David till Konsum. Det var lättare sagt än gjort. Värst var den lilla stigen ner till gångvägen. Det var egentligen en trappa där, men den kunde man knappt uttyda under all is. Ja, is. Inte snö – IS. Vi gled på skosulorna ner medan vi höll oss i trappräcket. Tack gode gud för trappräcken!

Efter den lilla stigen fortsatte gångvägen rakt ner mot den stora Åsenvägen. Det var också helt galet. Man var på helspänn hela tiden. Bitvis var vägen helt istäckt. ”Otäckt”, höhö. På vägen hem berörde vi ämnet Bibeln och tidens slut. Det visade sig att David har varit djupt nersjunken i ämnet Jesu andra återkomst och den sista tiden, precis som jag. Det är ett hemskt intressant ämne, men både jag och David hade kommit till slutsatsen att det viktigaste är att hålla sig nära Gud och vara redo på att dagen D kan komma när som helst. Då klarar man sig liksom. Så det var lite najs att upptäcka en gemensam nämnare. :)

Vi kom upp till området 16:57. Mycket bra tajming. Vi gick upp och lämnade lite varor och drog sedan och käkade.

Ursäktade mig efter middagen med att jag behövde plugga på teorin. Tjugo i sju kom Mattias och Axel förbi och frågade om jag inte skulle med på lite ”Go” med bibeltjejerna innan Rappakaljan halv åtta med terminstjejerna. Tackade nej. Var tvungen att plugga teori inför uppkörningen och teoriprovet på måndag.

Blev sjukt seg av att läsa den där jäkla boken. Lade mig tio över sju för en lite power nap. Jag suger på att power nappa. Sover alltid längre än jag tänkt. Vaknade 23:54. Det sög. Nu sitter jag här och har fördrivit lite tid. Skulle aldrig palla sova 12 timmar i sträck. Man blir så fruktansvärt seg av det.

Godnatt!

Jag övningskörde hit. Väglaget var inte det bästa, även om det inte var värre än när jag körde hem från Kode, Göteborg i lördags. För det första var det galet halt på vägarna i själva Kode, sedan var det risk för vattenplaning ända hem till Borås. Kan ju säga att jag inte körde över 90 km/h på 110-motorvägen. Det värsta var när man utan förvarning körde rakt in i en skitstor vattensamling som verkligen chockade en.

Moving on!

Kom till skolan lite över nio. Inte en själ i närheten. Jag och pappa ställde in våra grejer i kapprummet och han åkte hem igen. Kom på att jag hade glömt plånboken hemma. Allt förutom plånkan… Jaja, jag ska väl klara mig. Pappa skickade den ikväll, så jag får den antagligen på onsdag.

Inackordering skedde inte förrän 11:00. Som tur var var Lisa, klasskompis från gymnasietiden på Ljud & Bildskolan, på gården. Eller rättare sagt, uppe på sitt rum i hemgården med två polare. Hängde lite med dom, schyssta pojkar. Vi begav oss lite senare ner till Solgården, huset med bäst utsikt över Jönnet och träffade lite andra av hennes vänner, bl.a. hennes nyblivna pojkvän Robin. Käkade snickerskakor och annat göttigt.

De var alla journalistare och GFK:are (Grafisk Form och Kommunikation), vilket betydde att de alla började med lektioner 10:30. 10:40 var jag på väg upp till huvudbyggnaden igen. Nördade Angry Birds fram till 11:04. Incheckningen gick utmärkt. Träffade Mattias Collryd och Axel something-something vid receptionen. Skrev på hyreskontrakt och annat skoj, varpå jag fick passerkort och nyckel till Hemgården. Awesome.

Rummet var mycket större än jag trodde. Dubbel uppsättning garderorder och skitlångt och bra skrivbord. Eget rum. Husen är uppbyggda som följer: Korridor → Dörr → Minihall med kapphängare, spegel, toalett och dusch → två dörrar = två rum. Är granne med Mattias som råkar vara grymt schysst. Packade upp det mesta jag hade med mig med en gång.

Lunch vid tolvtiden. Jag och Mattias hakade på Lisa och hennes polare. Tycker det var rätt fantastiskt att jag hunnit träffa så mycket nytt folk redan första dagen!

13:00 var det samling i Månsalen för alla SVF:are. Riktigt duktigt tjejgäng som spelade lite låtar på piano, bas och trummor.  Fascinerades särskilt av trummisen som hade grym känsla! Anders Andersson, vår rektor, talade. Riktigt skön person. Skrattade gott och skämtade friskt. Hade samtidigt grym koll på allt.

Just det. Lisa delade hall med Amanda som visade sig skulle börja Bibelterminen, så henne har jag också hängt med en del. Jag, Mattias och Amanda som höll ihop mycket under dagen. Efter samlingen skulle vi stackars bibelterminare förflytta oss till Sal 22. Där träffade vi Lars-Bertil ”L-B” Florén och Anders Linsmo, som skulle bli våra lärare, samt resten av vår klass. Jag trodde vi bara skulle bli fem pers utifrån mejlet som skickades ut i fredags som rättade inackorderingsdatumet till detsamma som kursstarten istället för den 11:e som det stod i intagningspappren. Såg alla som det skickades ut till nämligen.

Vi presenterade oss för varandra, bl.a. genom att välja en av många utplacerade bilder som vi skulle associera till oss själva och berätta varför vi valt den bilden och vad den hade med oss som personer att göra. Sedan skulle vi egentligen in i kapellet, men fick gå in i ett litet, litet andaktsrum bredvid istället som var skitkallt. Det blev däremot varmt rätt snabbt.

De som går bibelåret har blivit lite av våra faddrar, fått oss att känna oss riktigt välkomna. :) Efter andakten lekte vi lite med dem. Lite presentationsrundor, ”Med andra ord” och lite annat skoj. :)

Packade upp mina böcker, bäddade sängen och fixade lite innan det var dags för käk. 17:00 var klockan. Efter det bestämde vi oss för att dra ner till Furugården där alla bibelårstjejerna bodde och spela spel. Vi körde ”Go!” hela kvällen fram till halv åtta. Snabbalfapet typ. Halv åtta var det mingel i huvudbyggnaden, innan det vankades musikal.

Cassius vänner kallade sig gruppen som gjort musikalen. Det var det fräckaste jag varit med om. Galet bra musik, bestående av Daniel Fält på piano och Sebastian, del av slagverksgruppen Komodo, som också hade skrivit manus, på xylofon och diverse slagverk. Den var baserad på Aladdin-sagan, men uppspicad med riktigt sköna karaktärer, helt galna skämt och fantastisk interaktion med publiken. Detta i en alldeles underbar blandning. Asså, skådespelarna… vilka talanger! Och så unga!! Huvudrollen, Simon Hansson (?), var 15 år, men sjöng och spelade helt #€%?§&@* BRA! Asså shit, jag saknar ord. Det var så bra och så långt och så fint och romantiskt och roligt och bramusikigt och bara… alldeles underbart. Carl Sandin som Anden förresten. Hur kan man spela som han gjorde… Phew!

Jag tror att alla gick därifrån totalt mind blown. Okej att det kanske skulle vara bra, men så HÄR bra?? Nä, det är så sjukt.

Gick upp på rummet, pratade med mamma och pappa i telefon. De var helt till sig. Sedan väntade Axel och David på mig och Mattias som båda pratade i telefon, för attgå ner till Furu och dricka té hos tjejerna. Det var najs! Först var deras reaktion typ: ”Oj, vad kul att ni kom!” som att vi inte hade snackat om det i entrén efter föreställningen, haha. Men vi hämtade stolar och blev bjudna på både té och mackor. :) Riktigt gött! Fler och fler anslöt och tillslut var halva deras kök fullt med folk. Så najs asså.

Nu väntar sängen. Ska upp lite innan åtta hade jag tänkt för att käka frukost och sedan ha lektion 08:40 i Sal 22. Hoppas på mer information då. Scheman, uppgifter, kurslitteratur, inloggning etc. Guten nacht!

Som tur är är jag inte helt utelämnad. Den fantastiske Lisa Sandström, vän från gymnasietiden, går journalistik på SVF. Det är en liten tröst i alla fall. Okej, en rätt väldimensionerad tröst.

Dessutom gör uppkörningen och teoriprovet jag har bokat den 17:e att stressen knappast avtar. Samtidigt som jag gör mig hemmastadd, lär känna helt nya människor och påbörjar studier i ett rätt tungt ämne – Bibeln – ska jag hinna råplugga teori. Phew!

Nåväl, man får väl hoppas på det bästa. Ingen idé att oroa sig för problem som inte uppkommit än.

Godnatt och önska mig lycka till!

Ville egentligen bara säga hej, hallå, hello. Kom på att det här året kommer bli sjukt intressant och att det hade varit kul att ha förevigat. Åtminstone för min egen skull. Först förberedelser inför skolstart, sen studier, därefter ansökan till ungdomsledarutbildning i höst, med en påföljande fullspäckad sommar beach -11 (inte lika coolt att säga längre. Beach -09 lät bättre…) och därefter förhoppningsvis påbörjad ungdomsledarutbildning.

Ha det gött och god fortsättning! :)

Yes! Jag drar till Jönköping i vår! Jag ska gå Bibelterminen på Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping. Fy vad najs det kommer bli. En perfekt upptakt till ev. ungdomsledarpraktik i min min hemförsamling i höst. Men det jag längtar mest efter är att flytta hemifrån, komma bort från Borås och invanda mönster och vanor ett tag. Omväxling förnöjer, eller vad säger man? Och det är sannerligen på tiden, känner jag.

Nu ska jag packa de sista grejerna och sedan dra till Stenungsön för terminens sista SKMG-läger. Allt gott, människor!

Men något som berör mig nästan ännu djupare är att hon inte höll tyst. Det här är en tjej som varken är uppvuxen i en kristen miljö med kristna vänner eller som har en församling att kalla hem. Jag är egentligen hennes enda kristna vän hon verkligen kan prata med. Men hon har en så uppriktig tro på Jesus. Fastän förutsättningarna inte är de ultimata kämpar hon på och står upp för det hon tror på.

Jag vet många som bara hade knipit käft och skrattat med till de råa skämten. De flesta av de jag kommer att tänka på har haft en trygg kristen uppväxt och kristna sammanhang att relatera till. Ibland är den personen jag. Jag har hamnat i situationer med den här tjejen där ämnet tro tagits upp av en tredje person, varpå hon svarat direkt och jag förvånas över hur orädd hon är. Jag själv har suttit och känt mig lite skamsen. De gångerna har verkligen varit uppvaknanden. Varför var jag inte lika kvick och orädd? Varför tvekade jag? Varför försökte jag slingra mig ur med överslätande ordval?

Det här samtalet var så bra för mig. Tron kan verkligen vara så äkta, inser jag plötsligt. Den kan vara så personlig. Jag önskar Jesus kunde vara lika personlig och självklar för mig.

Du vet vem du är. Tack för att du är den du är och att du inte är rädd för att visa det.